Svensk text längre ner på sidan
INTERNATIONAL ASSOCIATION OF ART CRITICS (AICA)
BY STIG-ÅKE STÅLNACKE
19 JULY 2024
Grus Lindgren, one colour, one shape, one meeting
No!
Grus Lindgren, colours, shapes, meetings
and a little bit more
After many years of faithful professional attendance at art exhibitions and trying to understand the meaning and purpose of the image, one can easily become quite tired of art. That's how it has been for me on and off throughout my life, but sometimes it glimmers a little extra. I saw Grus Lindgren's pictures.
Let me confess at once, at this moment my weariness and ennui gave way. The works of art that I got to see were loaded with something special. It was an art far from dull. It was an inventive originality. I had to find my way through a rebus of works of art that challenged my imagination.
Through almost all of this, actually very exciting artistry, draws an imagination-provoking interest in man. The human drama. The inner world.
In the paintings, he depicts us in the middle of our lives, in our constant struggle in life.
Grus Lindgren is a somewhat very personal painter. I am attracted to become familiar with his depicted personalities. And I am becoming more and more fascinated in this meeting.
More women than men are depicted. I am meeting one of them now.
She stretches out of some abstract undulation with her eyes closed, and I sense or perceive her wonder at the rules and turns of her life. In her being I see a question mark, what does she want with her life, or what does life want with her? She still has thousands of days and nights left to fill with life. How will she cope? How are we all going to cope?
But I can also read Grus’ painting in a different way. With ease, the beautiful woman awoke to a new day and possible life completely without worry, without fear.
These shifting thoughts about a painting only show how fundamentally different one can interpret art.
And Grus Lindgren is able to paint pictures that are filled with life that has many faces.
When I study several of the artist's works, I think that this is not an artist who complicates his art just to attract an audience. It is otherwise a type of empty desire for experimentation that unfortunately occurs too often today. But it rarely holds up in the long run. The heart and nerve must be involved if the art is to count. I feel I meet both of these elements in Grus’ painting. He forms a seemingly simple image, easy on the eye. But it is very tempting to interpret behind the colour and lines of the canvas.
Grus Lindgren's painting really wants to be much more than just decor or empty ornamentation.
Another painting is of a beautiful dog, a Dalmatian who is clearly losing his spots. Or maybe she gets new ones. Happy dots of colour float around the dog, who himself is quite unconcerned with the spot mystery. It's an extremely beautiful doggy, muscular and handsome to the max.
I don't know why Grus Lindgren painted this particular painting. I don't know if it carries a secret message or is simply just a beautiful play with colour and shape. I'll have to think about that further, it can be useful with a puzzle in the skull. It is also one of the missions of art.
Another image that evokes thought and wonder in me is a painting of two ladies involved in an act of intimacy. First I see just that, the closeness, the affection. Perhaps a tribute to tenderness. Only after that thought do I see that the two women are missing faces. In a way, the closeness is made even greater by that.
I am an observer, a co-creator with a hungry disposition and I want to fantasise and turn and twist Grus’ figures. I see what I see. What I actually see. It could be a fleeting acquaintance. But I also see something more. Something that might complicate things. Because I really want to be a co-creator. I'm knocking. And I'm invited. I get to be part of the art. I step in, into the picture and join for a moment in a captivating encounter. It is lustful and exciting. What can these figures want from me?
So comes the last picture in this walkthrough. It's a simple picture. A man and a bench and a yellow sunlight that you can bathe in. The man on the bench is almost transparent and he becomes almost one with the light. At first I think that someone, anyone, is sitting there. Sitting there in all its simplicity, maybe it's Sunday and a man resting in the light. Maybe someone longing for their loved one. His shirt is wrinkled. There can certainly be very fine and exclusive linen in it. But my imaginations grow strong and the more I see the man's back board, the wrinkled shirt that may not be woven from particularly exclusive linen at all, I start to think. And the hat, isn’t there something familiar about it. Oh my, can it really be? Well, yes, I do believe it's Vincent. Yes, well, I think it could be Vincent, Vincent van Gogh himself sitting there on the bench and almost drowning in the yellow cornfield that covers the entire painting. That cornfield you know, that he's going to paint soon. In my imagination, I step in, carefully and a little shyly. I mean Vincent is still Vincent. We don't say anything to each other. We just sit there on the bench for a while. I know that magic is a worn-out term these days, but that's still where I end up when I try to describe the moment on the bench.
Yes, so this is how it can be to look at and step into some of Grus Lindgren's paintings. It's a remarkable adventure isn’t it.
Lindgren is a colourist, someone who thinks colours are important. Blue, red and yellow fill the entire fields. It's a cavalcade, they remind of the heat of the sun and desert sand, the sea and the sky. It's a colour bath. Colour bath for the soul. In that sense, Lindgren retains the child's joy in filling field after field and seeing that it is good.
It is rumoured that Lindgren now lives in Spain. Maybe that it is part of the heat and sweat we feel in the pictures. Or rather, as I feel in Lindgren's oil paintings. What do you feel?
Step in you too, take the chance, if you dare. Win one more brother. Exciting things can happen when we knock and are admitted.
If these were perfectly rosy words for the artist, it is probably because Grus’ brushstrokes suited me and triggered my imagination. Is there then nothing more to demand from Mr. Lindgren? Well, actually, maybe a small detail that makes me curious. Where is the green colour? Or wait by the way, don't answer. Maybe I'll ask one of the characters the next time I step into Grus’ pictures. It will be another exciting meeting.
Thank you Grus Lindgren for opening yet another path for us in your fine, moving pictures.
Stig-Åke Stålnacke
No!
Grus Lindgren, colours, shapes, meetings
and a little bit more
After many years of faithful professional attendance at art exhibitions and trying to understand the meaning and purpose of the image, one can easily become quite tired of art. That's how it has been for me on and off throughout my life, but sometimes it glimmers a little extra. I saw Grus Lindgren's pictures.
Let me confess at once, at this moment my weariness and ennui gave way. The works of art that I got to see were loaded with something special. It was an art far from dull. It was an inventive originality. I had to find my way through a rebus of works of art that challenged my imagination.
Through almost all of this, actually very exciting artistry, draws an imagination-provoking interest in man. The human drama. The inner world.
In the paintings, he depicts us in the middle of our lives, in our constant struggle in life.
Grus Lindgren is a somewhat very personal painter. I am attracted to become familiar with his depicted personalities. And I am becoming more and more fascinated in this meeting.
More women than men are depicted. I am meeting one of them now.
She stretches out of some abstract undulation with her eyes closed, and I sense or perceive her wonder at the rules and turns of her life. In her being I see a question mark, what does she want with her life, or what does life want with her? She still has thousands of days and nights left to fill with life. How will she cope? How are we all going to cope?
But I can also read Grus’ painting in a different way. With ease, the beautiful woman awoke to a new day and possible life completely without worry, without fear.
These shifting thoughts about a painting only show how fundamentally different one can interpret art.
And Grus Lindgren is able to paint pictures that are filled with life that has many faces.
When I study several of the artist's works, I think that this is not an artist who complicates his art just to attract an audience. It is otherwise a type of empty desire for experimentation that unfortunately occurs too often today. But it rarely holds up in the long run. The heart and nerve must be involved if the art is to count. I feel I meet both of these elements in Grus’ painting. He forms a seemingly simple image, easy on the eye. But it is very tempting to interpret behind the colour and lines of the canvas.
Grus Lindgren's painting really wants to be much more than just decor or empty ornamentation.
Another painting is of a beautiful dog, a Dalmatian who is clearly losing his spots. Or maybe she gets new ones. Happy dots of colour float around the dog, who himself is quite unconcerned with the spot mystery. It's an extremely beautiful doggy, muscular and handsome to the max.
I don't know why Grus Lindgren painted this particular painting. I don't know if it carries a secret message or is simply just a beautiful play with colour and shape. I'll have to think about that further, it can be useful with a puzzle in the skull. It is also one of the missions of art.
Another image that evokes thought and wonder in me is a painting of two ladies involved in an act of intimacy. First I see just that, the closeness, the affection. Perhaps a tribute to tenderness. Only after that thought do I see that the two women are missing faces. In a way, the closeness is made even greater by that.
I am an observer, a co-creator with a hungry disposition and I want to fantasise and turn and twist Grus’ figures. I see what I see. What I actually see. It could be a fleeting acquaintance. But I also see something more. Something that might complicate things. Because I really want to be a co-creator. I'm knocking. And I'm invited. I get to be part of the art. I step in, into the picture and join for a moment in a captivating encounter. It is lustful and exciting. What can these figures want from me?
So comes the last picture in this walkthrough. It's a simple picture. A man and a bench and a yellow sunlight that you can bathe in. The man on the bench is almost transparent and he becomes almost one with the light. At first I think that someone, anyone, is sitting there. Sitting there in all its simplicity, maybe it's Sunday and a man resting in the light. Maybe someone longing for their loved one. His shirt is wrinkled. There can certainly be very fine and exclusive linen in it. But my imaginations grow strong and the more I see the man's back board, the wrinkled shirt that may not be woven from particularly exclusive linen at all, I start to think. And the hat, isn’t there something familiar about it. Oh my, can it really be? Well, yes, I do believe it's Vincent. Yes, well, I think it could be Vincent, Vincent van Gogh himself sitting there on the bench and almost drowning in the yellow cornfield that covers the entire painting. That cornfield you know, that he's going to paint soon. In my imagination, I step in, carefully and a little shyly. I mean Vincent is still Vincent. We don't say anything to each other. We just sit there on the bench for a while. I know that magic is a worn-out term these days, but that's still where I end up when I try to describe the moment on the bench.
Yes, so this is how it can be to look at and step into some of Grus Lindgren's paintings. It's a remarkable adventure isn’t it.
Lindgren is a colourist, someone who thinks colours are important. Blue, red and yellow fill the entire fields. It's a cavalcade, they remind of the heat of the sun and desert sand, the sea and the sky. It's a colour bath. Colour bath for the soul. In that sense, Lindgren retains the child's joy in filling field after field and seeing that it is good.
It is rumoured that Lindgren now lives in Spain. Maybe that it is part of the heat and sweat we feel in the pictures. Or rather, as I feel in Lindgren's oil paintings. What do you feel?
Step in you too, take the chance, if you dare. Win one more brother. Exciting things can happen when we knock and are admitted.
If these were perfectly rosy words for the artist, it is probably because Grus’ brushstrokes suited me and triggered my imagination. Is there then nothing more to demand from Mr. Lindgren? Well, actually, maybe a small detail that makes me curious. Where is the green colour? Or wait by the way, don't answer. Maybe I'll ask one of the characters the next time I step into Grus’ pictures. It will be another exciting meeting.
Thank you Grus Lindgren for opening yet another path for us in your fine, moving pictures.
Stig-Åke Stålnacke
Grus Lindgren, en färg, en form, ett möte
Nej!
Grus Lindgren, färger, former, möten
och lite till
Efter många års troget yrkesmässigt besökande på konstutställningar och försök att förstå bildens mening och syfte kan man lätt bli en god bit trött på konst. Så har det varit för mig till och från genom livet, men ibland glimmar det till lite extra. Jag fick syn på Grus Lindgrens bilder.
Låt mig genast bekänna, i denna stund vek min trötthet och leda. Konstverken som jag fick se var laddade med något särskilt. Det var en konst långt från slö. Det var en påhittig originalitet. Jag fick söka mig fram i en rebus av konstverk som utmanade min fantasi. Genom så gott som hela detta, faktiskt mycket spännande konstnärskap, drar ett fantasieggande intresse för människan. Det mänskliga dramat. Den inre världen. I målningarna skildrar han oss mitt uppe i våra liv, i vår ständiga kamp i tillvaron. Grus Lindgren är en bitvis mycket personlig målare. Jag lockas att bli bekant med hans avbildade personligheter. Och jag blir mer och mer fascinerad i detta möte. Fler kvinnor än män avbildas. En av dem möter jag nu.
Hon sträcker sig blundande ur något abstrakt böljande och jag anar eller förnimmer hennes undran över sitt livs regler och turer. I hennes väsen ser jag ett frågetecken, vart vill hon i sitt liv, eller vad vill livet med henne? Hon har ännu tusentals dagar och nätter kvar som ska fyllas med liv. Hur ska hon orka? Hur ska vi alla orka?
Men jag kan också läsa Grus målning på ett annat sätt. Efter välbehag vaknade den vackra kvinnan till en ny dag och möjligt liv helt utan oro, utan rädsla.
Dessa skiftande tankar kring en målning visar bara hur grundligt olika man kan tolka konst. Och Grus Lindgren mäktar att måla tavlor som är dräktiga av liv som äger flera ansikten. När jag studerar flera av konstnärens arbeten så tänker jag att det här är inte en konstnär som krånglar till sin konst bara för att locka en publik. Det är annars en typ av tom experimentlusta som tyvärr förekommer alltför ofta idag. Men det brukar sällan stå sig i längden. Hjärtat och nerven måste vara med om konsten ska räknas. Jag tycker mig möta båda dessa beståndsdelar i Grus måleri. Han formar en till synes enkel bild, lätt att se. Men det är mycket lockande att tolka bakom färgen och linjerna på duken.
Grus Lindgrens måleri vill verkligen mycket mer än att vara enbart dekor eller tom prydnad.
En annan målning är en vacker hund, en dalmatiner som uppenbarligen håller på att förlora sina fläckar. Eller kanske får hon nya. Glada färgbollar svävar runt hunden som själv är ganska obekymrad kring fläckmysteriet. Det är en rasande grann vovve, muskulös och stilig till tusen.
Jag vet inte varför Grus Lindgren målat just denna tavla. Jag vet inte om den bär på ett hemligt budskap eller helt enkelt bara är en vacker lek med färg och form. Det får jag fundera vidare på, det kan ju vara nyttigt med ett huvudbry i skallen. Det är också en av konstens uppdrag.
Ännu en bild som väcker tankar och undran hos mig är en målning med två damer inbegripna i en akt av närhet. Först är det just den jag ser, närheten, tillgivenheten. Kanske en hyllning till ömheten. Först efter den tanken ser jag att de två kvinnorna saknar ansikten. På ett sätt blir närheten än större av det.
Jag är en betraktare, en medskapare med hungrigt sinnelag och jag vill fantisera och vända och vrida på Grus gestalter. Jag ser det jag ser. Det jag faktiskt ser. Det skulle kunna vara en flyktig bekantskap. Men jag ser också något mer. Något som kanske komplicerar. För jag vill verkligen vara medskapare. Jag knackar på. Och jag blir inbjuden. Jag får vara en del av konsten. Jag kliver in, in i bilden och blir för en stund med i ett fängslande möte. Det är lustfyllt och spännande. Vad kan dessa skepnader vilja mig?
Så kommer den sista bilden i den här genomgången. Det är en enkel bild. En man och en bänk och ett gult solljus som man kan bada i. Mannen på bänken är nästan genomskinlig och han blir närapå ett med ljuset. Först tänker jag att det är någon, vem som helst, som sitter där. Sitter där i all sin enkelhet, kanske är det söndag och en man som vilar i ljuset. Kanske någon som längtar efter sin käraste. Hans skjorta är skrynklig. Det kan förvisso vara mycket fint och exklusivt linne i den. Men mina fantasier växer sig starka och ju mer jag ser mannens ryggtavla, den skrynkliga skjortan som kanske alls inte är vävt av särskilt exklusivt linne så börjar jag fundera. Och hatten är det inte något bekant med den. Nämen, kan det verkligen vara? Jo jag tror banne mig att det så är Vincent. Ja, jo, jag tror att det kan vara Vincent, självaste Vincent van Gogh sitter där på bänken och nästan drunknar i det gula sädesfält som genomborrar hela tavlan. Det där sädesfältet ni vet, som han snart ska måla av. I min fantasi kliver jag in, försiktigt och lite blygt. Jag menar Vincent är ju ändå Vincent. Vi säger inget till varandra. Vi bara sitter där på bänken en stund. Jag vet att magi är ett slitet uttryck nuförtiden men det är väl ändå där någonstans jag hamnar när jag ska försöka beskriva stunden på bänken.
Ja så kan det alltså vara att betrakta och kliva in en del av Grus Lindgrens målningar. Det är väl ändå ett märkvärdigt äventyr.
Lindgren är en kolorist, en som tycker att färger är viktigt. Blått, rött och gult fyller hela fälten. Det är en kavalkad, de minner om solens hetta och ökensand, om havet och himlen. Det är färgbad. Färgbad för själen. I den meningen har Lindgren kvar barnets glädje i att fylla fält efter fält och se att det är gott.
Det ryktas att Lindgren numera bor i Spanien. Det kanske är en del av hettan och svetten vi känner i bilderna. Eller rättare sagt, som jag känner i Lindgrens oljemålningar. Vad känner du?
Kliv in du också, ta chansen, om du vågar. Vinn en broder mer. Spännande saker kan hända när vi knackar på och blir insläppta.
Om det här var idel rosiga ord för konstnären så är det väl för att Grus penseldrag passade mig och triggade min fantasi. Finns det då inget mer att avkräva herr Lindgren? Jo, faktiskt, kanske en liten detalj som gör mig nyfiken. Vart är den gröna färgen? Eller vänta förresten, svara inte. Det kanske jag ska fråga någon av karaktärerna nästa gång jag kliver in Grus bilder. Det blir till ännu ett spännande möte.
Tack Grus Lindgren för att du i dina fina gripande bilder öppnar ännu en väg för oss.
Stig Åke Stålnacke
Nej!
Grus Lindgren, färger, former, möten
och lite till
Efter många års troget yrkesmässigt besökande på konstutställningar och försök att förstå bildens mening och syfte kan man lätt bli en god bit trött på konst. Så har det varit för mig till och från genom livet, men ibland glimmar det till lite extra. Jag fick syn på Grus Lindgrens bilder.
Låt mig genast bekänna, i denna stund vek min trötthet och leda. Konstverken som jag fick se var laddade med något särskilt. Det var en konst långt från slö. Det var en påhittig originalitet. Jag fick söka mig fram i en rebus av konstverk som utmanade min fantasi. Genom så gott som hela detta, faktiskt mycket spännande konstnärskap, drar ett fantasieggande intresse för människan. Det mänskliga dramat. Den inre världen. I målningarna skildrar han oss mitt uppe i våra liv, i vår ständiga kamp i tillvaron. Grus Lindgren är en bitvis mycket personlig målare. Jag lockas att bli bekant med hans avbildade personligheter. Och jag blir mer och mer fascinerad i detta möte. Fler kvinnor än män avbildas. En av dem möter jag nu.
Hon sträcker sig blundande ur något abstrakt böljande och jag anar eller förnimmer hennes undran över sitt livs regler och turer. I hennes väsen ser jag ett frågetecken, vart vill hon i sitt liv, eller vad vill livet med henne? Hon har ännu tusentals dagar och nätter kvar som ska fyllas med liv. Hur ska hon orka? Hur ska vi alla orka?
Men jag kan också läsa Grus målning på ett annat sätt. Efter välbehag vaknade den vackra kvinnan till en ny dag och möjligt liv helt utan oro, utan rädsla.
Dessa skiftande tankar kring en målning visar bara hur grundligt olika man kan tolka konst. Och Grus Lindgren mäktar att måla tavlor som är dräktiga av liv som äger flera ansikten. När jag studerar flera av konstnärens arbeten så tänker jag att det här är inte en konstnär som krånglar till sin konst bara för att locka en publik. Det är annars en typ av tom experimentlusta som tyvärr förekommer alltför ofta idag. Men det brukar sällan stå sig i längden. Hjärtat och nerven måste vara med om konsten ska räknas. Jag tycker mig möta båda dessa beståndsdelar i Grus måleri. Han formar en till synes enkel bild, lätt att se. Men det är mycket lockande att tolka bakom färgen och linjerna på duken.
Grus Lindgrens måleri vill verkligen mycket mer än att vara enbart dekor eller tom prydnad.
En annan målning är en vacker hund, en dalmatiner som uppenbarligen håller på att förlora sina fläckar. Eller kanske får hon nya. Glada färgbollar svävar runt hunden som själv är ganska obekymrad kring fläckmysteriet. Det är en rasande grann vovve, muskulös och stilig till tusen.
Jag vet inte varför Grus Lindgren målat just denna tavla. Jag vet inte om den bär på ett hemligt budskap eller helt enkelt bara är en vacker lek med färg och form. Det får jag fundera vidare på, det kan ju vara nyttigt med ett huvudbry i skallen. Det är också en av konstens uppdrag.
Ännu en bild som väcker tankar och undran hos mig är en målning med två damer inbegripna i en akt av närhet. Först är det just den jag ser, närheten, tillgivenheten. Kanske en hyllning till ömheten. Först efter den tanken ser jag att de två kvinnorna saknar ansikten. På ett sätt blir närheten än större av det.
Jag är en betraktare, en medskapare med hungrigt sinnelag och jag vill fantisera och vända och vrida på Grus gestalter. Jag ser det jag ser. Det jag faktiskt ser. Det skulle kunna vara en flyktig bekantskap. Men jag ser också något mer. Något som kanske komplicerar. För jag vill verkligen vara medskapare. Jag knackar på. Och jag blir inbjuden. Jag får vara en del av konsten. Jag kliver in, in i bilden och blir för en stund med i ett fängslande möte. Det är lustfyllt och spännande. Vad kan dessa skepnader vilja mig?
Så kommer den sista bilden i den här genomgången. Det är en enkel bild. En man och en bänk och ett gult solljus som man kan bada i. Mannen på bänken är nästan genomskinlig och han blir närapå ett med ljuset. Först tänker jag att det är någon, vem som helst, som sitter där. Sitter där i all sin enkelhet, kanske är det söndag och en man som vilar i ljuset. Kanske någon som längtar efter sin käraste. Hans skjorta är skrynklig. Det kan förvisso vara mycket fint och exklusivt linne i den. Men mina fantasier växer sig starka och ju mer jag ser mannens ryggtavla, den skrynkliga skjortan som kanske alls inte är vävt av särskilt exklusivt linne så börjar jag fundera. Och hatten är det inte något bekant med den. Nämen, kan det verkligen vara? Jo jag tror banne mig att det så är Vincent. Ja, jo, jag tror att det kan vara Vincent, självaste Vincent van Gogh sitter där på bänken och nästan drunknar i det gula sädesfält som genomborrar hela tavlan. Det där sädesfältet ni vet, som han snart ska måla av. I min fantasi kliver jag in, försiktigt och lite blygt. Jag menar Vincent är ju ändå Vincent. Vi säger inget till varandra. Vi bara sitter där på bänken en stund. Jag vet att magi är ett slitet uttryck nuförtiden men det är väl ändå där någonstans jag hamnar när jag ska försöka beskriva stunden på bänken.
Ja så kan det alltså vara att betrakta och kliva in en del av Grus Lindgrens målningar. Det är väl ändå ett märkvärdigt äventyr.
Lindgren är en kolorist, en som tycker att färger är viktigt. Blått, rött och gult fyller hela fälten. Det är en kavalkad, de minner om solens hetta och ökensand, om havet och himlen. Det är färgbad. Färgbad för själen. I den meningen har Lindgren kvar barnets glädje i att fylla fält efter fält och se att det är gott.
Det ryktas att Lindgren numera bor i Spanien. Det kanske är en del av hettan och svetten vi känner i bilderna. Eller rättare sagt, som jag känner i Lindgrens oljemålningar. Vad känner du?
Kliv in du också, ta chansen, om du vågar. Vinn en broder mer. Spännande saker kan hända när vi knackar på och blir insläppta.
Om det här var idel rosiga ord för konstnären så är det väl för att Grus penseldrag passade mig och triggade min fantasi. Finns det då inget mer att avkräva herr Lindgren? Jo, faktiskt, kanske en liten detalj som gör mig nyfiken. Vart är den gröna färgen? Eller vänta förresten, svara inte. Det kanske jag ska fråga någon av karaktärerna nästa gång jag kliver in Grus bilder. Det blir till ännu ett spännande möte.
Tack Grus Lindgren för att du i dina fina gripande bilder öppnar ännu en väg för oss.
Stig Åke Stålnacke